Så var man då 40+ sen ett par veckor tillbaka. Känns inget speciellt annat än att löpningen går satans trögt, men kanske inte så konstigt med tanke på den totala avsaknaden av träning i drygt 6 veckor efter Challenge Roth. När jag är ute och springer (men även vid andra tillfällen) kan jag inte annat än tänka på min kusin Christer som mindre än en vecka efter sin 40-årsdag (det skiljer bara 6 dar mellan oss i ålder) hade fått nog av att kämpa mot den cancer som han dragits med under så lång tid. Mina tankar går också till hans närmaste och lite undrar samma sak som Christers dotter Saga - kan man ringa till himmelen? Det hade onekligen varit schysst! Så bara att vara frisk och KUNNA springa är en gåva som man bör vara tacksam för! Eller som Baloo i Djungelboken ev. skulle uttrycka det: "Var nöjd med allt som livet ger och allting som du kring dig ser..." En björnkram till dig Christer, jag hoppas du har det bra var du än är - med eller utan telefon!